I går var man på inköpsrunda i Bröndby centrum. Fick låna en av hamnens utlåningscyklar, som var riktigt rostig och dan. Väl uppkommen på den vingliga cykeln så bar det av till Bröndby. Skulle vara ca. 3 km dit från hamnen. När jag kommit ut ur hamnområdet var förvirringen total. 4 vägar lede kors och tvärs genom landskapet. Vilken skulle man ta? Satsade på en grusväg som såg bred och fin ut, och som ledde mot byn. Halvvägs så blev den smalare och smalare, tills den helt upphörde in i ett buskage. Irriterad fick jag vända och köra tillbaks någon km. Väl framme vid väg 2, så fick man köra uppe på några vallar som omgärdar ett dammsystem,som finns längs havet. Joggande personer med lösspringande hundar blev en spännande utmaning. Speciellt som hundarna inte bestämt sig för var man ville pinka. Att hundarna sedan var stora nog att välta omkull en cykel underlättade inte mitt beslut av vägval på stigen. Blicken från hundarna sade mig också att cyklister var potentiella offer för en glädjefylld jakt. Därför stannade jag cykeln och väntade in hundarna. Hundarna ville förstås hälsa och lukta. Inte mig emot, stor hundvän som jag är, men hundarna var mer intresserad av mig, än av att springa efter husse. Husse som sprang i sin egen värld, med MP3 musik i öronen, hade inte en susning om vad vovvarna företog sig. Jag fick helt enkelt skicka iväg hundarna efter husse. Men dom hade andra planer. Man ville följa med mig för att handla. Efter en bit så löste det sig ändå. Husse vaknade upp ur sin dvala, och skrek in hundarna.
Väl framme vid centrum uppstod nästa förvirring. Hur kommer man över gatan utan att begå ett trafikbrott? I Danmark tycks stadsplanerarna ha spelat tärning om hur vägarna ska läggas. Fick cykla en stor omväg för att till sist hitta en tunnel under huvudleden. Fick syn på en polisbil inne vid affärerna så glad var jag att jag varit laglydig.
Inköpen blev större än förväntat, och ryggsäcken räckte inte till. Fick även en full bärkasse med mig. Inte särskilt kul med tanke på cykelns kondition. Befarade helt rätt att färden skulle bli vinglig. Men de stora problemen lurade bakom hörnet. Väl ute på vägen hittade jag ingen väg tillbaka. I Danmark är man mycket noga med att man cyklar på rätt cykelbana. Nu skulle jag ju tillbaks, men hittade inte cykel banan för det. Jag gjorde nu helt ovetande ett i danskarnas ögon ett grovt trafikbrott, som skulle visa sig kunna få oanade katastrofala konsekvenser. Jag cyklade på fel cykelbana. Dessutom i fel körriktning. Dock bara ett par hundra meter, men den uppmärksamme polisen, fick fart på polisbilen, och signalerade med både ljus och siren att nu var det kört för min del. Viftande med hand och polisspade skulle jag stoppas. Ut for en manlig polisman, efter kom en kvinnlig som kört bilen. Båda spärrade effektivt min fortsatta färd. Frågan kom som ett piskrapp... Va faän laver du? Haer du stolet cyklen? Vaer ska du heen? Här gällde det att smida snabbt tänkte jag. Började med att se helt oskyldig ut. Misstänkte att det var alcokontroll, efter min vingliga färd. Såg helt oberörd ut, för jag visste jag var nykter. När han frågar om jag inte kan trafikreglerna, så gällde det att byta taktik. Från oskyldig, till helt förkrossad och skamsen. Dessutom kommer jag från Sverige, där det är andra regler. Försökte jag. Men den gubben gick han inte på, för då skulle jag ha tagit reda på hur det är i Danmark. Aj. Den gick inte. Han hade säkert jobbat i Helsingör, och fått köra bort fulla svenskar om helgerna. Så svenskar låg inte högt i kurs här,tänkte jag. Haer du pass? Frågade han. Nää!? Jag brukar inte ta det med när jag reser till Danmark, svarade jag. Haer du noege bevis pa at du er du? Ja visst, följ med till båten, där har jag ett körkort. Svarade jag listigt, med intentionen att få honom att tröttna, och släppa mig. Men icke. Fram flög ett bötesblock, och han började skriva. Vad jag hette, var jag befann mig, fordon, var det stulet, kunde jag betala böterna här i Danmark, eller kunde någon annan göra det till mig. Shit tänkte jag. Hur skulle nu detta sluta, och vad skulle en till synes ringa trafikförseelse kosta? Började se avspärrning av hamn och galler framför mig. Fångtransport ut ur landet låg nära till hands. Barn och sambo i båt, hem till Helsingborg själva. Sen kom frågan om var i Sverige jag bodde. Lite kontrollerat irriterad svarade jag. I Helsingborg. Staden som Bröndby fotbollslag får alla sina bra fotbollspelare ifrån. Detta fick effekt i ansiktet på konstapeln. Han stoppade ner blocket och sken upp som en sol. Attityden förändrades på direkten, och han sa...Ahhh Helsingborg! Ja de kjenner vi tee. Fin fodbollds koltour. Mejed dyktige fotboldsspillere. Haer sjelv spillet i Bröndby, og kjenner manga av di goe spelerne. HA!! Nu åkte han dit. Jag fortsatte och snacka fotboll. Henke Larsson,och alla jag kom på. Ögonen blev runda som fotbollar, och han föll in i ett till synes drömskt tillstånd.
Hans kollega, den kvinnliga polisen stod och trummade med fingrarna på biltaket, pratades i sin radio. Hon hade inte varit med i snacket, och såg lika barsk ut som tidigare. Sneglade lite på henne, då hon sa till sin kollega...1700 kroner. VA!? Den jäklen lurade mig. Han tittade på mig, och frågade om jag var villig att betala nu. NEJ! Blev svaret. Han tittade tillbaks på sin kollega, och log. Nej du ska få ha en dejlig ferie med din familje, så de får vare for den her gangen. Sen tog han mig i handen, och önskade mig lycka till med seglats och önskade HIF, en go sesonge. Med svetten lackande på pannan cyklade jag snabbt hem till båten och pustade ut.
Mina tankar går till honom, den polis som var villig att se mellan fingrarna, en solig dag i fotbollens tecken. Tack!
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig en timma till. Kanske regnet är borta då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar